Gravid.

Hehe nu låter det som jag precis plussat men så är inte fallet, utan jag plussade faktiskt redan i somras. Var faktiskt gravid, om än bara några dagar gången, när vi gifte oss. Hade som vanligt, låter som jag är gravid var och varannat år men okej som sist, ställt in mig på att det här med att bli gravid skulle ta några månader. Så första gången vi körde utan kondom dagarna innan bröllopet så trodde jag faktiskt inte i min vildaste fantasi att det skulle ta på första gången igen att bli gravida. Men jo tydligen är jag mycket mycket fertil kvinna. Hehe. :)

Hade det inte varit så att jag skulle kolla när jag skulle ha ägglossning så vi kunde börja försöka hade jag nog gått ett litet tag till utan att veta att jag var gravid. Men sen jag tog ut spiralen i februari så har jag skrivit upp när jag haft mens så vi bara skulle kunna sätta igång sen när det väl var aktuellt. När jag då kollade insåg jag att min cykel vart allt från 25-29 dagar och jag var nu på dag 29. Så dagen efter, den 5 juli köpte en av mina vänner ett test och jag kom ut dit efter jag slutat jobbet och tog testet och två streck infann sig.

När jag ringde till mvc några dagar senare frågade dom om jag hade några symptom och jag svarade nej, mer än ömmade bröst hade jag ingenting. Det skulle snabbt ändra på sig. Jag började få huvudvärk och illamående. Åt åksjuke-tabletter i några veckor. Plötsligt en helg efter att jag och P vuxenmyst så började jag blöda på eftermiddagen och det var rätt stora mängder blod som rann och när även en mängd vatten kom ut mig trodde jag att nu får jag missfall.

Fick komma upp till kvinnokliniken för att kolla hur det stod till med magen. P kunde inte så D följde med mig upp så jag skulle slippa vara själv om det skulle visa sig att allt inte stod rätt till. Då även viran hade sin första inskolningsdag på hennes nya avdelning hjälpte M till och följde med henne dit. Är väldigt glad för den uppbackning jag fick av mina vänner den dagen. Betydde massor för mig.

Väl där uppe fick jag göra ett vaginalt ultraljud och läkaren som kollar säger att allt ser bra ut och att båda mår bra. Här blir det lite kortslutning i min hjärna och jag får fram typ BÅDA!? och då vrider hon skärmen och där ser man klart och tydligt att det ligger två små bebisar. Jag grät nån tår av lycka för att allt stod rätt till samtidigt som jag och D nog skrattade en hel del för detta var verkligen så häftigt och så OVÄNTAT. Menar ingen, på varken Ps eller min sida, har några som helst tvillingar i släkten. Vad vi vet om i alla fall.

Första veckan var väl allt rätt frid och fröjd men sen började tankarna komma och jag började läsa en hel del om hur gravtiderna ofta var svårare och så. När man redan har ett barn tänkte jag inte så mycket på att det kunde bli någe annorlunda, även om varje graviditet och barn är olika, så känns det ändå att det här har jag fixat en gång tidigare så det här ska ju inte vara några större problem. Att då från den säkerheten kastas på nytt tillbaka till något nytt och främmande kändes himla läskigt och jag tror att det är först nu i v.18 som jag börjar förstå att vi ska ha två barn till inte ett. Min kropp ska föda två barn i min mage inte en. Det är minst sagt omvälvande men ju mer jag försöker skjuta bort alla nojiga tankar så blir jag mer och mer glad över att jag blivit "vald" till att bli en tvilling mamma. :)

Just för tillfället mår jag bra, himla trött men försöker tänka att vem är inte det i dessa tider. Har hållit på och svimma en 3 gånger, men det är nog mitt egna fel att jag kanske inte riktigt är så bra med regelbundheten i maten som jag borde vara. Jag har börjat plugga och just nu kör jag på utan att egentligen veta om jag kommer kunna gå hela utbildningen eller hur länge jag kommer kunna gå. Jag får helt enkelt vara lite i limbo just nu. Men det är helt okej. Trivs väldigt bra med att plugga och hittills har det gått bra, tror jag iaf. Kommer få se inom en väldigt snar framtid hur jag ligger till då vi precis lämnat in 2 hemtentor och har en salstenta på torsdag.

Sämst.

Idag var en mindre bra dag.
Börjar med att jag tydligen fått fel information om vart jag ska vara. Vilket resulterar i att jag ska få gå upp på sorteringen, bara det att sist jag var där så spydde jag. Mindre roligt. Gick iaf upp dit vilket bara resulterade i att magen ville vända sig igen och jag fick säga att jag inte klarade av att vara där. Fick som tur var byta till ett annat ställe men då jag nu inte är flexibel blir jag svår bokad i framtiden.

Känns så sämst att jag har kunnat vara där förut men nu funkar det inte. Vill att det ska funka men det går inte. Så då kände man sig sämst att inte kunna göra ett bra jobb.

När jag sen kommer för att hämta viran som har varit med sin fadder och vän under dagen får jag veta att hon inte betet sig bra. Vilket får en att känna sig som en dålig mamma som inte har uppfostrat sitt barn ordentligt. Vill ju att hon ska kunna leka med sina kompisar utan att hon ska bete sig illa. Och att hon ska kännas som en börda för sin fadder. Vilket jag inte tror att hon gör mestadels av tiden, hoppas jag iaf. Men vill ju att hon ska sköta sig hela tiden.

Fattas väl bara att Sverige förlorar fotbollen också, då är dagen komplett.

Startgrop.

Den här veckan har varit tung. Första hel veckan sen jag börjat jobba igen, så varken min kropp eller huvud har velat vara med fullt ut.

Men nu är äntligen veckan slut och helgen ligger precis i startgroparna och ska strax börja. Har redan hunnit med ett gympass på friskis fast jag känner att halsont är på G. Men tänkte bättre jag gör det nu innan jag blir förkyld på riktigt. Förhoppningsvis kan jag få bort förkylningen med Kan Jang och Strepsils.

Sen hämtade jag viran och nu har vi precis badat och jag har pimpat mig. De vill säga tvättat håret, rakat mig och lagt inpackning i håret. Mask la jag igår hos mamma så kändes lite over kill att göra en idag med.

Men nu är jag iaf redo, utifall nått skulle hända i helgen. Haha ;-)

Snuvad.

Borde hoppa av glädje för idag skrev jag på ett kontrakt och börjar jobba på Onsdag. Och jag är glad det är jag. Men det där riktiga glädjenruset vill inte infinna sig. Blir nästa arg för att jag inte känner det. Menar tycker positiva besked skapar alltid de bästa rusen. Men känner mig just nu lite snuvad på konfekten.

Hoppas dock bara att jag är lite seg och att det snart infinner sig. För lite glädjerus vill jag faktiskt ha.

Men egentligen är ju det strunt samma. Jag har ju faktiskt fått jobb. :-)

Ingenting.

Idag fick jag ett mail som jag nog vetat att jag skulle få. För va jag insett sen jag blev arbetslös i November är att nått stort fel på min förra arbetsplats måste jag gjort. Och jag har grävt ner mig. Jag har grävt och grävt. Tårar har det varit många av. Kvällar då jag legat och verkligen inte förstått att det jobb där jag trivdes så bra. Första jobbet jag verkligen tyckte det var roligt att gå till varje dag. Där jag försökte göra mitt bästa varje dag. Brydde mig om jobb statistiken. Där måste jag gjort en sån stor tabbe och värsta är att jag inte själv förstod var jag gjorde. För jag förstår verkligen inte varför jag inte får komma tillbaka. Men tillbaka får jag inte komma.

Borde kanske reagera starkare än vad jag gör nu, men jag tror jag är så nedbruten redan så jag orkar inte. Va tjänar det till? Ska jag skrika? Gråta mer? Ringa och var en jobbig människa som frågar Varför?! VARFÖR?!?!?
För värsta av allt är att jag inte förstår. Hur kan man inte ge ett rakt svar iaf!? Pratade med min förra gruppledare senast i måndag. Varför sas inget då?

Ibland undrar jag om en status uppdatering efter min sista dag då jag inte fick sånt bra betyg är vad som skapade det här. Men samtidigt hade jag ju redan inte fått fortsatt. Dom hade redan sparkat ut mig ur dörren. Kanske var det bara sista spiken i kistan för dom!?

Så tack till mig och mitt visade intresse och engagemang, tydligen betydde det ingenting. :'(

Framåt.

Försöker tänka framåt. Tänka att jag är inte jag just här och nu. Men jag ska komma fram och jag kommer få ett jobb. För fan i mig jag är en bra arbetare. Vilken arbetsgivare som helst ska vara glad om dom fick mig. Så är det.

Var på Intervju idag på Uniflex och jag tyckte det gick bra. Hon som intervjuade mig sa att hon skulle börja presentera mig inför kunder och höra av sig när hon hade nått.

Innan min intervju fick jag ett fint peppande mail från P. Han kan lyfta mig som ingen annan ibland.

Efteråt checkade jag in hos ams som den arbetslösa jag faktiskt är men även där gick det bra och de la till mig i ett urval. Vi får se vad som händer med det.

Fortsatte sen vidare mot friskis där jag gymmade i en timma. Redan gång nr. 5 i gymmet och tycker jag börjar känna lite resultat. Man kanske kan lägga på lite mer snart. :-)

Igår busade jag och viran med Ville och hans mormor på Leo's lekland. Var kul som vanligt. Var så sött då vira inte vågade åka ner för en ruschkana och Ville erbjöd sin hand och då kunde de åka ner tillsammans. Sötnötar. :-)

Tips.

Jag kanske är sen, men jag har upptäckt en helt otroligt god chokladbar!

Bueno heter den och jag skulle nog kunna äta hur många som helst.

Men känner att snart måste jag nog fixa en sockerfri månad,

för det här går inte, har kommit in hur jag var under mammaledigheten.

Kanske jag får motivation när klänningen kommer, som är sen igår är i Paris.

Åh va jag vill tillbaka till mitt förra jobb igen.

Snääääälla ta mig tillbaka, jag kan böna och be om ni vill!

Om någon därifrån läser det här, önska mig tillbaka!

Kanske låter som jag sjunker hur lågt som helst nu,

men struntar ärligt talat i det, vill bara tillbaka!

Sömnlös.

Ligger här i sängen och kan inte sova medans P sover bredvid mig och vira i sitt rum.

Tankarna började återigen snurra angående mitt förra jobb.
Försöker hela tiden förstå varför.
Var det nån som inte tyckte om mig och det är därför jag inte är kvar?
Eller alla som sa att du är så bra eller du kommer tillbaka snart ska du se.
Sa dom vara det bara för att det är ju så man säger?

Har ändå svårt att tro det. Tycker ju människorna där är så härliga.
Eller är jag så naiv som tror på allt?
För hur många skulle verkligen säga om dom tyckte jag var kass det till mitt ansikte?
Alla tankar spinner alltid i en nedåt spiral.

Tänker ofta att nästa vecka ska jag ringa och höra med
gruppledaren hur det ligger till och hur allt går.
Få veta om den visste va den skrev när den skrev arbetsbetyget.
Om den vet vad "till vår belåtenhet" betyder.
Men hur gör man det utan att fördumma?
Eller så vet den, kanske är värre?
Att verkligen få veta att de tycker jag är dålig.
Att få veta att jag aldrig får komma tillbaka.

Men när det väl kommer till kritan så bangat jag och fegar ut.
Jag är så feg. Speciellt när det kommer till telefonsamtal.