Favorit.

Fått bilder från våran fotograf, men vi har inte lyckats välja ut de bilder vi vill ha än. Svårt faktiskt. Finns så många fina.

Men jag har ju ändå fått en massa bilder som andra tagit. Där finns också många fina. Denna som jag bifogar här är en av mina favoriter. Man ser verkligen lyckan och kärleken vi kände.

Gift.

iförrgår på midsommarafton var det äntligen dags för dagen som jag
väntat på sen 2007 då min älskling friade till mig.

Efter en natt där sömnen hade svårt att infinna sig förmodligen pga nerver
men även då min hals gjorde ont och jag kände att jag nog är påväg att bli förkyld.
Men det spelade liten roll när dagen sen kom igång.

För dagen kunde inte ha blivit mer perfekt. Tom. vädret visade upp sin bästa sida.
Startade med att jag och mina tärnor åkte och fixade håret på Studio Sexton.
Malin fixade mina tärnors hår och finaste Elli fixade mitt.
Senare kom även Zabina och fixade sminket på mig.

Efter det begav kom Sanna Ek, vår underbara fotograf och vi gick tillsammans
till Rademachesmedjorna där jag och P först skulle träffas.
Det var ett fint möte och efter det avverkade plats efter plats för foton.
Träffade fina människor som lyckoönskade oss påvägen.
Fick en "here comes the bride" spelad för oss i Rothofsparken,
möte två bedårande pensionärer precis innan vigseln som hade tårar i ögonen
när de pratade om att se oss påminde dom om deras bröllop.

Vigseln var underbar.
Vira kastade blomblad, Ville gick med ringkudden tillsammans med M.
D och A gick in tillsammans och sen kom vi.
Vi gick in till en instrumental version av Cascadas "Everytime we touch"
Vår vigselförättare Solveig var jätte bra men vår solist Sara Winblad.
Hon var något av nått extra ordinärt. Hon var underbar och hon sjöng
"Euphoria" och "För Alltid" helt fantastiskt.

Jag såg många ögon tåras under cermonin och även mina ögon gjorde det.
Men lyckades hejda mig och istället insupa atmosfären som var runt omkring mig.
Ska bli kul att se vigseln som vi spelade in. :)

Efter blev vi överrösta med blomblad när vi kom ut på trappan till stadshuset. 
Och där var vi en stund innan vi begav oss iväg med limousin. 
Vi åkte till Mälarbaden där vi blev tillsammans och förlovade oss.
Där tog vi kort på oss och tärtnorna och Bestman.

Sen var det bara att fara till festen som var i Majas Matsal.
Blev en liten kommunikationsmiss där då ingen var nere och mötte oss
när vi anlände men när vi väl fått ner alla så skålade vi och vi gick sen upp och åt.
Maten, som var underbart god, tyvärr fick jag knappt i mig något.

Middagen fortsatte med sång, tal och bröllopstårta.
Toastmadam och Toastmaster hade verkligen ordnat det bra. :)
Svensexan och Möhippan redovisades och sen tror jag det blev dags för första dansen. :)

Efter den drog festen igång och vi festade tills taxin kom till strax innan 3. 
I slutet började min röst att försvinna och än idag är jag fortfarande jätte hes.
Men va gör det nu när jag gift och har ett underbart minne för livet att se tillbaka på. :)

Men bara för att vi åkte hem så var inte det alla överaskningar slut.
När vi kom hem stod ett uppdukat bord ordnat för morgondagen
så vi skulle få en mysig frukost vår första dag som gifta.

Tack alla inblandade. Tack alla gäster. Tack alla som gjorde vår dag perfekt. :)

Sämst.

Idag var en mindre bra dag.
Börjar med att jag tydligen fått fel information om vart jag ska vara. Vilket resulterar i att jag ska få gå upp på sorteringen, bara det att sist jag var där så spydde jag. Mindre roligt. Gick iaf upp dit vilket bara resulterade i att magen ville vända sig igen och jag fick säga att jag inte klarade av att vara där. Fick som tur var byta till ett annat ställe men då jag nu inte är flexibel blir jag svår bokad i framtiden.

Känns så sämst att jag har kunnat vara där förut men nu funkar det inte. Vill att det ska funka men det går inte. Så då kände man sig sämst att inte kunna göra ett bra jobb.

När jag sen kommer för att hämta viran som har varit med sin fadder och vän under dagen får jag veta att hon inte betet sig bra. Vilket får en att känna sig som en dålig mamma som inte har uppfostrat sitt barn ordentligt. Vill ju att hon ska kunna leka med sina kompisar utan att hon ska bete sig illa. Och att hon ska kännas som en börda för sin fadder. Vilket jag inte tror att hon gör mestadels av tiden, hoppas jag iaf. Men vill ju att hon ska sköta sig hela tiden.

Fattas väl bara att Sverige förlorar fotbollen också, då är dagen komplett.

Blottande.

Det har varit lite lite inlägg de senaste 2 månaderna. Det är för att när jag har nått som tynger mig är jag väldigt dålig på att ljuga. Inte för att jag behöver ljuga, skäms inte även om kanske folk tycker man ska göra det. Även om jag inte förstår varför.

Men varför jag inte skrivit så mycket är att jag inte vetat vad jag ska skriva om när det gäller just detta och då blir jag låst. Låst i mig själv och därför tappas skrivlusten och resultatet blir typ inget skrivande alls. Men nu tänkte jag blotta mig.

Vad pratar jag om kan man fråga sig?! Jo sen i vintras har jag mått himla dåligt. Började nog redan lite när jag inte fick fortsätta på det jobb jag trivdes och älskade. Jag förstod inte varför och jag började gräva i mig själv. Jag fick känslan av att jag var oduglig. Hade jag inte gjort mitt bästa hade jag nog inte brytt mig. Men jag la verkligen min själ i detta jobb. Visst folk kan tycka att det bara är ett lagerjobb men för mig var det något mer. Att trivas på ett jobb var för mig någonting nytt och jag älskade känslan.

När jag inte dög så började jag inte bara gräva i mig själv. Jag började gräva ner mig själv. Sämre och sämre blev jag. Varför ska jag kämpa för någonting när det bästa av mig inte var värt någonting. Jag började tänka på vart jag kunde vara idag om jag valt att tacka nej till det vikariatet. Vilket jag än idag kan gräma mig lite över för jag vet att det fanns stora möjligheter till utveckling. Men just då fanns bara det jobb jag siktat in mig på så jag tror inte jag hade valt annorlunda om någon ens hintat det åt mig. Men det känns ändå så här i efterhand.

Att jag mådde dåligt började jag nog visa först genom att jag började behandla folk som inte stod mig nära dåligt. Folk som fanns där ute på nätet, som jag visste vilka dom var men ändå var längre bort än man kunde ta på dom eller va man ska säga. När rader på internet inte betyder så mycket. Ord som att folk som bråkar mår inte bra själva har jag aldrig egentligen förstått. Men jag förstår det verkligen nu.

Sen började det hemma, jag var sur mot P. Jag hade inget tålamod med viran. Jag  ville bara sova. Jag ville inte bry mig. Inte bry mig om nått. Jag blev likgiltig. Jag blev den dåliga mamma som jag alltid varit rädd att bli. Men det var nog inte förren jag började behandla en av mina nära vänner riktigt dåligt och gick tillbaka till ett ställe som jag ofta går tillbaka till när jag mår dåligt. Där jag visar svartsjuka och andra svarta sidor av mig själv. Det var då jag började inse, eller nej det var hon som fick mig att inse att det här är inte sunt. Du måste göra något. JAG måste göra något. Tack. <3

Vilket jag gjorde. Jag ringde till vårdcentralen och fick träffa en doktor och veta att jo jag lider av depression. Så nu sen nästan en månad tillbaka äter jag antidepressiva tabletter. På freda har jag en telefontid med en läkare och  då ska jag även fråga om jag kan få gå och prata med någon. För när sköterskan på telefon meddelade att jag skulle få en telefontid över en vecka senare då tänkte jag direkt att men då hinner tabletterna ta slut och det gav mig lite smått panik. Så ska jag inte känna men just nu känns det som dom har räddat mig upp ett stort hål. Vill inte försvinna ner där igen.

Men sluta med tabletterna ska jag. Men tror jag behöver mer hjälp då. Så jag inte går tillbaka igen. För dit vill jag aldrig igen.