Blottande.

Det har varit lite lite inlägg de senaste 2 månaderna. Det är för att när jag har nått som tynger mig är jag väldigt dålig på att ljuga. Inte för att jag behöver ljuga, skäms inte även om kanske folk tycker man ska göra det. Även om jag inte förstår varför.

Men varför jag inte skrivit så mycket är att jag inte vetat vad jag ska skriva om när det gäller just detta och då blir jag låst. Låst i mig själv och därför tappas skrivlusten och resultatet blir typ inget skrivande alls. Men nu tänkte jag blotta mig.

Vad pratar jag om kan man fråga sig?! Jo sen i vintras har jag mått himla dåligt. Började nog redan lite när jag inte fick fortsätta på det jobb jag trivdes och älskade. Jag förstod inte varför och jag började gräva i mig själv. Jag fick känslan av att jag var oduglig. Hade jag inte gjort mitt bästa hade jag nog inte brytt mig. Men jag la verkligen min själ i detta jobb. Visst folk kan tycka att det bara är ett lagerjobb men för mig var det något mer. Att trivas på ett jobb var för mig någonting nytt och jag älskade känslan.

När jag inte dög så började jag inte bara gräva i mig själv. Jag började gräva ner mig själv. Sämre och sämre blev jag. Varför ska jag kämpa för någonting när det bästa av mig inte var värt någonting. Jag började tänka på vart jag kunde vara idag om jag valt att tacka nej till det vikariatet. Vilket jag än idag kan gräma mig lite över för jag vet att det fanns stora möjligheter till utveckling. Men just då fanns bara det jobb jag siktat in mig på så jag tror inte jag hade valt annorlunda om någon ens hintat det åt mig. Men det känns ändå så här i efterhand.

Att jag mådde dåligt började jag nog visa först genom att jag började behandla folk som inte stod mig nära dåligt. Folk som fanns där ute på nätet, som jag visste vilka dom var men ändå var längre bort än man kunde ta på dom eller va man ska säga. När rader på internet inte betyder så mycket. Ord som att folk som bråkar mår inte bra själva har jag aldrig egentligen förstått. Men jag förstår det verkligen nu.

Sen började det hemma, jag var sur mot P. Jag hade inget tålamod med viran. Jag  ville bara sova. Jag ville inte bry mig. Inte bry mig om nått. Jag blev likgiltig. Jag blev den dåliga mamma som jag alltid varit rädd att bli. Men det var nog inte förren jag började behandla en av mina nära vänner riktigt dåligt och gick tillbaka till ett ställe som jag ofta går tillbaka till när jag mår dåligt. Där jag visar svartsjuka och andra svarta sidor av mig själv. Det var då jag började inse, eller nej det var hon som fick mig att inse att det här är inte sunt. Du måste göra något. JAG måste göra något. Tack. <3

Vilket jag gjorde. Jag ringde till vårdcentralen och fick träffa en doktor och veta att jo jag lider av depression. Så nu sen nästan en månad tillbaka äter jag antidepressiva tabletter. På freda har jag en telefontid med en läkare och  då ska jag även fråga om jag kan få gå och prata med någon. För när sköterskan på telefon meddelade att jag skulle få en telefontid över en vecka senare då tänkte jag direkt att men då hinner tabletterna ta slut och det gav mig lite smått panik. Så ska jag inte känna men just nu känns det som dom har räddat mig upp ett stort hål. Vill inte försvinna ner där igen.

Men sluta med tabletterna ska jag. Men tror jag behöver mer hjälp då. Så jag inte går tillbaka igen. För dit vill jag aldrig igen.